Allt är inte Freud som glimmar

Fallos. You can’t live with it & vice versa. Fallos symboliska existens och funktion i vår kultur är väldigt intressant. Det är nästan så jag vill bli akademiker – fast det är nog inte rätt väg när allt kommer kring. Falloskunskap är dock ett väldigt känsligt ämne. Det går i princip inte att uttala någonting angående fallos utan att bli betraktad som galen på ett eller annat sätt.

Vi har de lätt identifierade dyrkarna respektive hatarna i var sin flygel. Och the truth lies somewhere in the middle, som Kate Bush sjöng en gång. I virveln av alla möjliga uttalanden om fallos vill jag iallafall konstatera att den påverkar oss, den är ett kulturellt issue.

Samtidigt tror jag inte det är meningen att vi ska prata om den. Som ofta är fallet med de mest betydelsefulla och förödande fenomen, skall fallos förbli osynlig, outtalad och omöjlig att ifrågasätta. För så snart någon säger fallos högt blir det bara pinsamheter och skam och galenskap.

Officiellt är fallos ingenting. Inofficiellt är fallos allt. Jag går i cirklar kring detta vattentorn och vågar inte komma till kärnan. Det finns något där. Det kan vara en njursten. Fortsättning följer.