Nu skriver jag ett menlöst inlägg bara för att det var för länge sedan jag skrev. Ibland blir jag stressad av tankar på hur en blogg ska se ut och fungera. Samtidigt som jag såklart inte vill vara en bloggare: jag är ju ett monster. Men i min stundvis fåfänga strävan att vara aktuell och angelägen får jag för mig att (1) ta del av media och (2) kommentera media.
Jag upptäckte nyss till exempel att alla har kommenterat en “statsfeminismen förtrycker män”-artikel som publicerades i en riktig tidning för ett tag sedan. Sådana artiklar är vanliga. Ändå tycker varje sådan artikelförfattare att deras egen artikel är unik och nödvändig eftersom Sverige är helt och hållet dominerat av talibanfeminister. (Ni är inte unika. Ni är allihop Dick Erixon, dvs omotiverat diplomerade dumhuvuden.)
När jag läser en godtycklig artikel av en godtycklig Dick Erixon får jag en impuls att svara på fiendens språk och planhalva. Visa var skåpet egentligen står och var jag vill ställa det. Denna impuls handlar om att ta del av och ge tillbaka till samhället, vara med i leken, tåla den, ändra dess regler och vinna den. Men det är hopplöst.
För det första är jag inte alert. När jag väl tar del av något ligger det redan i pappersåtervinningen. För det andra är jag allergisk mot gräset på den där planhalvan. Jag vet inte ens hur jag skulle uttrycka mig. Förmodligen genom nysningar och snorande. Så det skulle ändå inte bli begripligt.
Här sitter jag alltså nu och skriver irrationellt babbel om att jag minsann inte tänker skriva något. What’s my fucking problem?
Frågan är snarare: Vad är INTE mitt problem? Men ett av alla mina 15 miljoner problem är att varje gång den nya mansrörelsen lobbar för sin åh-så-spännande tänkvärda fakta “fler män misshandlas på stan” vill jag bara misshandla dom ännu mer. Liksom, cityvåldet handlar om män mot män. Varför i helvete ska ni säga att detta är ett problem som kvinnor ska tänka på? Sköt er själva för fan. Skärp er. Det är ett problem män emellan. Och jag vet att ni tiggde om det, ni gick på fel gator, ni hade fel attityd. Håll er hemma, håll er nyktra, håll käften eller skyll er själva.
Sluta gnälla. Inte ett ord till. Då jävlar ska jag pryla er allihopa.
Jävla surfitta
Kommentar av majakarlsson — januari 9, 2008 @ 12:56 e m
och nu börjar jag tänka på det här med att agera autentiskt.
att ha en veckogammal tidning i handen och bli förbannad “är” så jävla överspelat. det är där och då (händelsen/samtalet/debattartiklen ägde rum) man ska ha blivit, varit arg och där utloppet kan ha funnits.
den stilla, eller inte så stilla, ilska som sipprar senare har ingen jävla validitet. den kom “försent”.
då kommer monstret igen.
jag vet inte, men lätt är att tanken på monstret blir en tanke på något som är alert och kvickt till handling. sovande björn och rasande skri och allt det där. lite oberäknelig, potent att slå ner vilken sekund som helst. ska liksom ingjuta skräck, tänker jag. hålla folk spända, nervöst omkringtittande. en funktion som jag uppskattar.
men såhär:
att vara sur postumt, liksom, vad fan är det?
inte är det “AUTENTISKT” inte. inte kan monstret ryta veckan efter.
eller så, monstret/psykot skiter ju i vilket. det är väl det.
alltså. du är surfittan, det är perfekt.
jag håller även med dig om att män borde misshandlas mer på stan. skräck ska alltså ingjutas.
jag själv bloggar alltså inte för att jag hela tiden sätter citationstecken kring ord och skäms. och har man ingen blogg är det trots allt jävligt onödigt att hålla på och kommentera i andras bloggar. så varför gör jag det? det blir ju liksom ändå ingen reklam. och det händer väl mindre än sällan att diskutionen nyanseras av en bloggkommentar.
nu ställer jag alltså fler frågor. elelr det gör jag ju inte alls. nu lämnar jag alltså antydande resonemang i din blogg.
aktivitet!
Monstret: att vara alert, att ha klorna beredda, ja det fick mej att tänka. Min idealbild av monstret är väl alert och biter omedelbart ifrån vid behov… men verkligheten är nog snarare så att även TID är för komplicerat för monstret. Så inte ens utbrotten går att förstå.
Aktivitet är bra. Yttre rörelse – inre stillhet, heter det ju.
Kommentar av ylva — januari 19, 2008 @ 12:47 e m