Jag slipar min linjal. Dess egg är skarp, dess dom exakt. *blinkande glad min*

Nu sitter jag på ett tåg igen. Men jag tror inte detta passerar Kumla, så jag får skjuta mitt sökande efter fängelset på framtiden. (Mañana. It’s what I do.) I brist på inspiration ska jag skjuta på öppet mål eller vad det heter. Slå in öppna dörrar. Predika för kören. Det är okej eftersom jag inte får betalt. Vissa människor får betalt för att slå in öppna dörrar. Jag brukar klaga på dem. Jag har svårt för människor som får betalt. Jag är avundsjuk helt enkelt. I natt låg jag och drömde att min kommande idé för strukturering och distribution av digital information skulle betraktas som en smärre IT-revolution och säljas för 30 miljoner. Eftersom drömmar helst ska vara en smula realistiska för att jag ska känna att de skulle kunna bli verklighet skulle 15 miljoner gå till en samarbetspartner som hjälpt mig förverkliga idén.

Men med mina 15 skulle jag förbättra världen på följande sätt:

* Betala min skuld till CSN.

* Ge några hundra tusen till pappa för att äntligen bevisa min självständighet.

* Ge knappt hundra tusen till min storebror bara för att vara kaxig.

* Skaffa ett slott åt mitt tilltänkta kollektiv. Och en kopiator.

* Hyra på tok för många musiker för att förverkliga mina geniala musikaliska visioner.

* Skaffa en bärbar dator som går att bära och som fungerar.

* Aktivera MMS i mobilen och skaffa en sån där sladd så att jag kan få över foto till datorn.

* Äta indiskt.

* Hälla kokain i strösockerskålen. Kanske berätta för min sambo.

* Skaffa guldkort på SJ så att jag kan glida in i lyxkupé när jag vill och surfa trådlöst.

* Ida Sjöstedts lackleggings.

Nu måste jag sluta fantisera om pengar. Jag blir schizo av skillnaden i livskvalitet mellan drömmens miljonärsmaja och verkligheten. Istället ska jag fokusera på dagens uppdrag: att slå in öppna dörrar. Jag pratar om det mest uppenbara och slitna av alla halvhjärtade försök att vara edgy, nämligen att klaga på julen.

Julen, alltså. You can’t live with it, etc. Nej, allvarligt talat har jag en åsikt. Många av mina åsikter kan betraktas som ”i-landsproblem”. Jag hatar uttrycket i-landsproblem. Som att vi ska acceptera och vara glada över att bo i ett skitland bara för att vi har mat och centralvärme. Finns det någon poäng överhuvudtaget med att nöja sig? Jag kommer aldrig vara varken stolt eller nöjd över piss. Värdighet är inte relativt. Värdighet är science fiction. Men jag åtrår det. Jag behöver inga flygande bilar om jag bara får lite värdighet. (Och en kopiator.)

Min åsikt är (trumvirvel) att i de små detaljerna, i de minsta onödiga fenomen, kan vi se vidden av kulturens enorma och sjuka förtryck. Hur luften är genomsyrad av livsfientlighet på mikroskopisk nivå. Jag tror till exempel inte att vi måste börja med att ta bort svält och krig innan vi kan ta bort homofobi. Nu har vi hört i sju miljoner år att kvinnor ska sitta tysta för att inte ”splittra rörelsen”, att den queera kampen är ett borgerligt individualistiskt projekt och så vidare. Men I have got news for you Mr. Fackförening: DET-HÄNGER-IHOP. Vad? ALLT! (Oj, nu blev det lite väl “Poet”.)

Det går inte att bygga en värld som går att andas i utifrån regler skapade av en kultur som bygger på att kväva. (Som Audre Lord, antar jag?) Arbetarrörelsen, Steriliseringsprojektet, Hitler, Missionerande religioner, alla ovanifrån komna bättre vetande lösningar är piss. När ni formulerar det goda livet, den goda människan, har ni redan kvävt mig.

 

Jag vet inte mycket om något av dessa större projekt. Har aldrig orkat med Historia. Eller Nutid för den delen. Mitt öga ser det lilla. Därför kallas jag omväxlande besserwisser och bortskämd. Min mage, som inte kan prata mänskospråk men som har en IQ på 15 miljoner, vet att eftersom minsta lilla millimeter är inrutad i elektrisk taggtråd är det omöjligt att komma någon vart. Min mage vet att det inte är onödigt att klaga på millimeterförtryck. Det är av största vikt. Det kan inte vänta.

Självklart är de stora problemen sorgliga och fruktansvärda. Folk sprängs och dör och allt är hemskt. Jorden brinner av hat. Vi håller alla på att dö, men jag bor i Sverige och är enormt privilegierad (relativt sett). Jag vet, jag vet. Men hur kan vi drömma om värdighet på en global skala och samtidigt mentalt misshandla våra barn på daglig basis? Idag klappar mitt blödiga hjärta för barnen. Dessa fantastiskt välvilliga och enormt bräckliga miniatyrer som storögda suger åt sig de vuxnas äckliga piss för att de inte har någon annan möjlighet att existera. (Varning för att bli som skäggiga gubbar med plakat på stan. Kräver distanserande kommentar.)

Och jag vill, sjuk i huvudet som jag är och på order av min magkänsla, propagera för att särskilt i juletid kan vi se ett banalt och fruktansvärt exempel på att vår kultur är i akut behov av radikal förändring. Jag snackar om Tomten. (Endast hos oss paranoida är det logiskt att skriva om Hitler och Tomten i samma text. You gotta love it.) Är det inte helt sjukt att det uppmuntras och betraktas som normalt att tvinga gråtande barn att krama den spritluktande skitläskiga fula gubben? Tvinga dom att sitta i hans svettiga knä. Dom är livrädda, tårarna sprutar. Och de vuxna står i en halvcirkel och skrattar för att det är så gulligt. Jag kan inte smälta det. Normala människor tycker tydligen detta är banalt. Jag tycker det är oacceptabelt.

Vad driver folk att iscensätta detta trauma gång på gång? Vad är det för sadism? Vad är poängen? Det är hemskt och det är ett stort svek och ett misslyckande i rollen som beskyddare. Den lille vägrar släppa päronets hand, gömmer sig bakom vuxna ben, bönar och ber om att få slippa. Snälla skydda mig, lämna mig inte i sticket, var min förälder, låt mig vara trygg, ta hand om mitt ömtåliga hjärta. Nej ungjävel, nu ska du tillfredställa de spritglansiga vuxna ögonen, nu ska vi skratta åt dig när du kränks och traumatiseras. Gå till äckliga gubben, gå till farbrorn som brukar skämta om rumpor, ge dig själv till mörkrets furste, ge efter för den fruktansvärda insikten att världen vill flå dig och skratta åt dig.

Fy fan. Antingen är jag eller ni sjuka i huvudet, för jag kan aldrig smälta det. (Varning för att bli som skäggiga gubbar med plakat på stan. Kräver distanserande kommentar.) Jag kan inte tycka att mitt tomtehat är löjligt och småaktigt. Det går över, det är inte farligt, det är kul, säger de vuxna. Efteråt skrattar ju till och med barnet. Jo, jag har också skrattat tillsammans med mina mobbare. Det är liksom enda sättet att landa. Att stämma in, passa in, be om ursäkt för att en inte med glädje deltog i förtrycket av sig själv från början. Det är ett rodnande skratt, vibrerande av skam. Det är samma skratt du måste pressa ur dig när någon har sprutat dig i ansiktet. What can you do? You are fucked, it is what it is. (Teenage Poetry. If it’s English, it sounds more true. Write song about it?) Gilla läget. Men vad kommer ut av denna prövning? På vilket sätt är den berättigad ens en sekund?

Så jag tror inte det är obetydligt, det lilla. Jag tror faktiskt Tomten måste dö innan vi kan ta bort svälten. Eller åtminstone att vi måste upptäcka förtryck i alla storlekar samtidigt. Jag menar att just i det som verkar obetydligt förstår vi våldets totala dominans i vår kultur. En del säger att de kan se universum i ett sandkorn. Jag säger att jag kan se hela planetens död i Tomtens knä. God Jul.