Jag kan ingenting om geografi. Det gäller rymden, haven, länderna och städer jag bott i eller inte, såväl som det s.k. inre landskapet. Under skolgången var geografi mitt absolut sämsta ämne. (Mitt bästa var endokrinologi. Jag var också väldigt dålig på lunch och sex.)
Varje gång jag åker tåg är det därför ett helt nytt landskap som rullar förbi utanför mitt fönster. Likt en guldfisk kan jag år efter år fascineras av Sveriges mångfald och brokighet som om jag aldrig tidigare lämnat Malmö. Jag är verkligen lyckligt lottad på det viset.
Idag sitter jag på sträckan mellan Göteborg och Stockholm. Här finns mycket att uppleva både ombord och utanför. Mitt tåg har en särskild vagn för barn (& dess päron) med en färgglad liten inglasad lekplats, en särskild vagn för affärsmän med feta rumpor och långa ben, samt en ovanligt rymlig restaurangvagn. När jag springer mina kafferundor blir jag så överstimulerad av intryck att jag tror jag åker den brittiska kolonialexpressen genom Afrika. Men jag är i Sverige, ett exotiskt orört Sverige som jag aldrig sett förut.
För en stund sedan åkte vi genom Kumla. Om Kumla tror jag mig veta att de har ett berömt fängelse. Så jag trycker näsan mot glaset och letar uppmärksamt med blicken efter denna spännande byggnad.
Är det tegelhögen där? Nej, det var ett nedlagd stationshus. Är det den hånfullt fula och extremt deprimerande kolossen i beige? Nej, det var ett hotell. Är det de matematiskt uppställda kvadraterna av likformighet? Nej, det var ett villaområde. Är det, ja det måste väl… nej, det var visst en skola. Är det fallosen i 13 våningar? Nej, det var ett vattentorn.
Var det i själva verket alltihop? Vem vet. På vägen ner igen borde jag titta genom andra sidans fönster. Problemet är bara att jag – guldfisken – inte kommer veta om jag väljer rätt sida. Jag vet ju inte ens om jag åkt förbi här förut.
Livsnjutare säger “lev varje dag som om det var din sista”. Jag lever varje dag som om det är min första. Nervös, försiktig och konstant chockad. Göteborg, Kumla, villa, skyddsrum, ormgrop, – it’s all the same to me.
